En helt suverän dag…

…har jag minsann haft idag! Inledde min semester med en av de mest soliga och varma dagar som kommit att ge sig till känna under denna finska sommar 2017. Jag har således tagit tillfället i akt och bara ”glömt bort” sådana där viktiga saker som en i tankarna haft att en borde göra. Istället har jag njutit av hundpromenad, roat/utmanat mig med utomhusträning i trädgården, varit på fransfix, ätit en mycket sen lunch på Motellet tillsammans med mor och guddotter, avnjutit en kall en tillsammans med Silje på en av Ekenäs mysiga terrasser… Och så vidare.

Jag är alltså mer än nöjd och känner att denna dag kommer jag leva på länge även om flera lediga dagar är på intåg. Det att bara glömma klockan och go with the flow är guld värt för mig! Hoppas även ni har fått njuta av dagen som varit och fått en fin start på veckan!

Annonser

Mycket på gångs

Vad mer kan jag säga… Efter några psykiskt tunga veckor börjar Janet äntligen vara tillbaka till sitt gamla jag. Saker och ting börjar sakta mak reda upp sig och det känns bra att få undanstökat sådant som länge bara funnits där som en börda, sådant som helt enkelt bara måste göras liksom pappersjobb och annat mindre trevligt… En företagares liv, ni vet…

Jag har med andra ord spenderat en hel del tid framför datorn, även i studiernas tecken, vilket medfört att produktionen av blogginlägg blivit lidande. Hoppas på att vara lite flitigare här då min två veckor långa semester drar igång nästa vecka, även om jag inte kommer vara sysslolös under den heller kan jag lova. Mycket på gångs innefattar nämligen så mycket mer än bara det jag avslöjar här… Så där kort sagt kan jag bara skriva att stora svåra beslut, förändringar och nya utmaningar tar upp det mesta av denna flickas tankar just nu och stundvis känns det som om jag på sätt och vis bara blickar ut i tomma intet utan en minsta aning om vad som komma skall…

Spännande med ändå skrämmande… Alltså är det precis som det skall vara! Inte sant!?

Joakim Holmström picture

Sorg- och tragedi…

…fyllda veckor fortsätter att tumla om en. En vecka efter min morfars bortgång välsignades han den eviga vilan, men trots tårar av sorg så fällde jag även tårar av lättnad. Begravningen var ett sista farväl och hans bortgång nu definitiv. Han är och förblir för evigt borta men för evigt i våra minnen.

Samma kväll sker dock något så otäckt som kommer skaka hela Raseborg och många många fler. En tragisk händelse som slutgiltligen kostar två unga människor livet, den ene som offer för den andra, den andra som offer för sig själv. Personerna i fråga är båda bekanta ansikten, den ena mer bekant än den andra, vilket gör att en berörs ännu mer av det som skett. En har svårt att tro att det som hänt är verklighet, och den egentliga sanningen bakom kommer ingen någonsin att få veta. Det finns bara en sanning och den enda riktiga sanningen vilar nu tryggt hos dem som inte längre finns bland med oss….

Mina tankar är hos bägges anhöriga ❤

Och till er alla andra är min hälsning den att sörj inte över att ni åldras, många får inte den chansen. Uppskatta varandra och ta vara på varandra, ty vi tilldelas bara ett liv. Amen.

Att mista någon nära…

…är något som en aldrig kan vara väl förberedd på. Då jag på tisdagsmorgonen fick ett samtal av min mor med beskedet om att min morfar somnat in samma morgon var min reaktion till en början förstående, för jag var ju väl medveten om vår gamle mans läge och hälsa. Liksom ålderdomen drabbar alla hade även han som genom hela sitt liv hållit sin skyddsängel sysselsatt till slut fått kasta in handduken, 90 år gammal.

Efter det att vi med mamma bytt några ord avslutade vi samtalet och jag återvände till mina morgonsysslor, fullt inställd på att bege mig iväg till jobbet, ingen tvekan om saken. Efter ca 15 minuter av småsysslor går jag in i badrummet, sätter tandkräm på min tandborste och börjar borsta tänderna, blicken hela tiden sänkt. Plötsligt kommer jag på mig själv med att inte vid något skede efter samtalet med mamma mött min egen blick i spegelbilden, så jag tittar upp och ser mig själv rakt i ögonen i badrumsspegeln.

Det kändes liksom en explosion av känslor inom mig och sorgen jag kände var obeskrivlig samtidigt som jag kände en lättnad över att han äntligen fått lägga sig till ro… Men oberoende så var han nu borta, han som alltid funnits där, något som jag fastän jag förstod ändå hade så svårt att acceptera just där och då i den stunden! Ett liv hade tagit slut, slocknat, liksom någon blåst ut ett ljus…

Jag fixade alltså inte hela arbetsdagen… Visst gjorde jag ett tappert försök trots omständigheterna eftersom the show must go on (sägs det), tog emot några klienter, men kände hur mitt sinne bara vägde mer och mer. Från att samlat kunna diskutera med utomstående angående det skedda bröt jag i nästa stund samman med känslor och tankar som dalade såväl högt som lågt… Plötsligt kretsade alla ens tankar kring döden och mystiken kring vad det innebär. Hur kan ett liv plötsligt bara ta slut?

Jag vill hursomhelst tro att det finns ett liv efter döden, om inte på denna planet så någon annan stans i universum. Två dagar efter min familjs förlust känner jag mig milt omtumlad, överkörd, upphängd och nedsläppt… Fortfarande kommer känslorna stundvis över mig som höga hus och då vill jag bara försvinna och omge mig med tystnad och ensamhet samtidigt som jag ändå vill tala om det skedda. Har trots allt kommit så långt i denna process att jag nu kan skatta mig lycklig som såhär länge fått ha kvar den äldre generationen, inte bara i barndomen utan även i mitt unga vuxna liv.

Älskar den här bilden av min morfar och mitt gudbarn (storebror i mitten) på hans 90 års dag 25.12.2016  ❤ Trots svackande minne och många långa stunder av att vara ”mindre närvarande” var denna ”tumning” en stund av fullkomlig närvaro från hans sida. Vila i frid morfar Jöns!

Ett gott skratt…

…ger möjligtvis inte ditt liv flera dagar men det ger garanterat dina dagar mera liv! Helgen som var gav en minsann många orsaker att skratta, och igår hade jag känslan av att vara fullkomligt uppladdad på energi! A good weekend well needed helt enkelt! Bilden tagen av Sofia beskriver så bra vilken asbra lördag jag hade exempelvis då Silje fixade till med brunch och sommar fest! OM jag längtar tillbaka!!!

På sistone har mina inlägg mestadels handlat om den aktuella renoveringen och flytten… Fortsättningsvis är det det samma som upptar mitt sinne och jag kan fortfarande inte påstå att det är någon dans på rosor! Nej för helvetet heller! Så där kort och gott kan jag bara avslöja att motgångar och otrevliga överraskningar fortsatt att uppenbara sig även vid det skedet då vi äntligen flyttade in förra fredagen. Nyfiken på vad som månne hänt, varsågoda att då lyssna på morgondagens poddavsnitt av Dynamiska duon där jag delar med mig av lite smått och gott.

Hursomhelst, liksom jag och Silje även konstaterar i det kommande poddavsnittet, så förlorar en bara på att tappa humöret. Visst känns livet jobbigt ibland, och för mig råkar detta nu vara en tid då det känns som om livet gång på gång testar mig, liksom någon där uppe just nu valt att sätta Janet inför prov och se vad jag riktigt går för. Men jag säger då bara, låt det komma! Ös på allt vad du har!!! Okej, senast idag satte jag mig ner på golvet och grät som ett litet barn samtidigt som jag ringde upp mamma för att bara vråla ut hur hopplöst allt med det här förbannade huset känns… Orsak? Jo, jag höll på att bygga ihop ett MALM lådskåp från Ikea, och även om jag följde ritningarna till punkt och pricka så spikade jag visst ändå fel och råkade lyfta lite opassligt så det uppkom en liten spricka på ett ställe. För stunden kändes det helt enkelt bara så frustrerande och eftersom det ju inte är det enda som gått snett på sistone så upplever jag att min toleransnivå är rätt så låg gentemot motgångar för tillfället.

Men vet ni, det är bara att stiga upp igen och sopa av sig skiten så bär det av vidare! Och vidare för mig är just i detta nu gymmet! Att lyfta lite skrot är för mig världens bästa terapi, och eftersom min koncentrationsnivå varit väldigt låg med allt som pågått under den senaste veckan kommer jag dessutom  slå ut mina aggressioner till det gamla LesMills BodyCombat programmet. Det nya som finns nedladdat på min dator får helt enkelt vänta tills det att kaoset i nya hemmet och i mitt huvud lite lagt sig!

High five!

Bröst är kroppsdelar…

…liksom armbågar och knän men av någon underlig anledning gives kvinnans mjölkproduserande fettkuddar konstigt mycket mer uppmärksamhet. I dagens avsnitt av Dynamiska duon tar vi därför upp dessa ”ting” som nästan kan liknas vid guds gåvor till denna planet.  Hur kommer det sig att dessa utbuktningar på kvinnokroppen får så mycket uppmärksamhet??? Dessutom har samhället lyckats måla upp en hel massa ideal kring bröst, alltså deras form, storlek och ”nivå” på kroppen, vilket än en gång resulterat i att det som är naturligt sällan är ”det rätta”, och med naturligt menar jag alltså att ingens bröst ser likadana ut.

I mångt och mycket gives det en bild av att stora fylliga bröst skulle vara definitionen på kvinnlighet, vilket bland annat fått mig att stundvis stå framför spegeln och studera mina små med skepsis. Jag hör nämligen själv till den gruppen av kvinnor som utan problem kan täcka mina med endast en hand! En kan ju fundera hur det kommer sig att så många kvinnor upplever sig vara missnöjda med sina egna bröst? För inte nog med att en antingen har för små eller för stora bröst eller kanske att de hänger lite opassligt (kanske höger litet mer än vänster), dessutom är höger och vänster bröst kanske olika stora… LIKSOM DET VORE NÅGOT KONSTIGT MED DET!?!?

Okej, om jag själv fått välja skulle jag givit mig två vänster bröst eftersom jag själv föredrar mitt vänstra (jätte viktig information, I know, LOL!!!)… Men folket, det är väll ingen nyhet att höger och vänster kroppshalva inte ser exakt likadana ut? Eller?

Detta och mycket mer diskuterar jag och Silje i dagens avsnitt av Dynamiska duon. Intresserad, eller annars bara nyfiken, var då så god och lyssna på avsnittet här.

Lets talk about BOOBS baby!!!

Hjärnan på standby…

…är en rätt bra beskrivning på denna söndags status för min del. Jag vaknade kring kl.8 söndagen till ära, steg upp och fixade till morgonmål, åt min frukost… Och där satt jag sen vid köksbordet och stirrade tomt framför mig. Kan väll nästan säga att det blåste korsdrag i öronen på mig!

Jag gjorde ett försök att ta mig till gymmet under förmiddagen för att kanske få lite ordning på tankarna. Själva gymträningen blev det dock inte mycket av eftersom jag såväl hade enorma koncentrations-svårigheter som brist på energi. Det har minsann varit ena hektiska veckor på sistone, vilka jag också beskrev i mitt förra inlägg, alltså har både sömn och kosthållning kommit att lida betydligt. I mitt huvud har tankarna dominerats av funderingar kring huset och den så efterlängtade flytten som verkligen kommer äga rum under den kommande veckan.

Även om jag tidigare varit så strikt inställd på att allting i husets nedre våningen måste vara klart in i minsta detalj innan flytten sker har jag nu slopat de principerna och kör istället all in för att flytta så snart som möjligt. Dagarna alltså bara flyger förbi, och det värsta är att jag inte ens träffat Silje sen första maj!!! WTF!!!??? Tur så har vi inplanerat träff för inspelning av den kommande veckans avsnitt av Dynamiska duon imorgon kväll!

Men jo… Då en har mycket på G påverkas såväl sömnens kvalitet som kosthållningen. Jag som annars inte drömmer nattetid har under den senaste veckan haft drömmar av alla de slag som gjort att en vaknat och konfunderat försökt lista ut ifall det verkligen varit en drömm eller verklighet. Finurligt nog har till och med jag glömt bort mig med att äta som annars har som en inbyggd klocka att vara hungrig var tredje timme… Och en kan ju tänka sig vilka kostvalen blivit då hungern sedan slagit till och jag förvandlats till hangry Janet… Tålmodighet är en egenskap som absolut inte existerar vid sådana stunder!

Kan bara konstatera att denna fas är en del av livets många kontraster! Visst känns det aningen jobbigt för stunden men strunt samma, det är övergående. Elämä on helt enkelt!