Om JL Fysio

Hello! Mitt namn är Janet, och jag är en 27-åring bosatt i Ekenäs, Raseborg, i södra Finland. Här driver jag mitt eget företag JL Fysio med mottagning i gymmet Active Sport Clubs utrymmen, största gymanläggningen i Raseborg. Jag brinner för allt vad beträffar livsstil, kost och träning i hälsofrämjande syfte, och jag njuter av att jobba heltid inom det hälsofrämjande området. Jag är utbildad fysioterapeut (YH), personlig tränare (FISAF/EHFA) och kostrådgivare (Bergklint education), och därtill kan listan göras lång över avlagda kompletteringskurser inom dessa tre områden. Jag har under 10 år jobbat inom gymbranchen, där jag utöver PT-jobbet även instruerar olika grupptimmar så som bl a LesMills-program, seniorgymnastik, spinning och vattengymnastik. Med denna blogg hoppas jag kunna förmedla givande råd, tips och inspiration angående hälsa. Jag förespråkar en hälsosam livsstil vad beträffar alla dess områden såväl fysiskt, psykiskt som socialt, och vill därför dela med mig av min vardag i hopp om att kunna inspirera någon där ute som råkar läsa mina inlägg. Ifall du är intresserad av att titta närmare på vad jag med mitt företag har att erbjuda så rekommenderar jag dig att ta en titt på JL Fysios hemsida http://www.jlfysio.fi. För än mera aktuella uppdateringar hittar du också JL Fysio på facebook (JL Fysio & PT). Kontakta mig gärna per e-post på adressen JanetL310789@gmail.com ifall du har några frågor!

Sorg- och tragedi…

…fyllda veckor fortsätter att tumla om en. En vecka efter min morfars bortgång välsignades han den eviga vilan, men trots tårar av sorg så fällde jag även tårar av lättnad. Begravningen var ett sista farväl och hans bortgång nu definitiv. Han är och förblir för evigt borta men för evigt i våra minnen.

Samma kväll sker dock något så otäckt som kommer skaka hela Raseborg och många många fler. En tragisk händelse som slutgiltligen kostar två unga människor livet, den ene som offer för den andra, den andra som offer för sig själv. Personerna i fråga är båda bekanta ansikten, den ena mer bekant än den andra, vilket gör att en berörs ännu mer av det som skett. En har svårt att tro att det som hänt är verklighet, och den egentliga sanningen bakom kommer ingen någonsin att få veta. Det finns bara en sanning och den enda riktiga sanningen vilar nu tryggt hos dem som inte längre finns bland med oss….

Mina tankar är hos bägges anhöriga ❤

Och till er alla andra är min hälsning den att sörj inte över att ni åldras, många får inte den chansen. Uppskatta varandra och ta vara på varandra, ty vi tilldelas bara ett liv. Amen.

Att mista någon nära…

…är något som en aldrig kan vara väl förberedd på. Då jag på tisdagsmorgonen fick ett samtal av min mor med beskedet om att min morfar somnat in samma morgon var min reaktion till en början förstående, för jag var ju väl medveten om vår gamle mans läge och hälsa. Liksom ålderdomen drabbar alla hade även han som genom hela sitt liv hållit sin skyddsängel sysselsatt till slut fått kasta in handduken, 90 år gammal.

Efter det att vi med mamma bytt några ord avslutade vi samtalet och jag återvände till mina morgonsysslor, fullt inställd på att bege mig iväg till jobbet, ingen tvekan om saken. Efter ca 15 minuter av småsysslor går jag in i badrummet, sätter tandkräm på min tandborste och börjar borsta tänderna, blicken hela tiden sänkt. Plötsligt kommer jag på mig själv med att inte vid något skede efter samtalet med mamma mött min egen blick i spegelbilden, så jag tittar upp och ser mig själv rakt i ögonen i badrumsspegeln.

Det kändes liksom en explosion av känslor inom mig och sorgen jag kände var obeskrivlig samtidigt som jag kände en lättnad över att han äntligen fått lägga sig till ro… Men oberoende så var han nu borta, han som alltid funnits där, något som jag fastän jag förstod ändå hade så svårt att acceptera just där och då i den stunden! Ett liv hade tagit slut, slocknat, liksom någon blåst ut ett ljus…

Jag fixade alltså inte hela arbetsdagen… Visst gjorde jag ett tappert försök trots omständigheterna eftersom the show must go on (sägs det), tog emot några klienter, men kände hur mitt sinne bara vägde mer och mer. Från att samlat kunna diskutera med utomstående angående det skedda bröt jag i nästa stund samman med känslor och tankar som dalade såväl högt som lågt… Plötsligt kretsade alla ens tankar kring döden och mystiken kring vad det innebär. Hur kan ett liv plötsligt bara ta slut?

Jag vill hursomhelst tro att det finns ett liv efter döden, om inte på denna planet så någon annan stans i universum. Två dagar efter min familjs förlust känner jag mig milt omtumlad, överkörd, upphängd och nedsläppt… Fortfarande kommer känslorna stundvis över mig som höga hus och då vill jag bara försvinna och omge mig med tystnad och ensamhet samtidigt som jag ändå vill tala om det skedda. Har trots allt kommit så långt i denna process att jag nu kan skatta mig lycklig som såhär länge fått ha kvar den äldre generationen, inte bara i barndomen utan även i mitt unga vuxna liv.

Älskar den här bilden av min morfar och mitt gudbarn (storebror i mitten) på hans 90 års dag 25.12.2016  ❤ Trots svackande minne och många långa stunder av att vara ”mindre närvarande” var denna ”tumning” en stund av fullkomlig närvaro från hans sida. Vila i frid morfar Jöns!

Ett gott skratt…

…ger möjligtvis inte ditt liv flera dagar men det ger garanterat dina dagar mera liv! Helgen som var gav en minsann många orsaker att skratta, och igår hade jag känslan av att vara fullkomligt uppladdad på energi! A good weekend well needed helt enkelt! Bilden tagen av Sofia beskriver så bra vilken asbra lördag jag hade exempelvis då Silje fixade till med brunch och sommar fest! OM jag längtar tillbaka!!!

På sistone har mina inlägg mestadels handlat om den aktuella renoveringen och flytten… Fortsättningsvis är det det samma som upptar mitt sinne och jag kan fortfarande inte påstå att det är någon dans på rosor! Nej för helvetet heller! Så där kort och gott kan jag bara avslöja att motgångar och otrevliga överraskningar fortsatt att uppenbara sig även vid det skedet då vi äntligen flyttade in förra fredagen. Nyfiken på vad som månne hänt, varsågoda att då lyssna på morgondagens poddavsnitt av Dynamiska duon där jag delar med mig av lite smått och gott.

Hursomhelst, liksom jag och Silje även konstaterar i det kommande poddavsnittet, så förlorar en bara på att tappa humöret. Visst känns livet jobbigt ibland, och för mig råkar detta nu vara en tid då det känns som om livet gång på gång testar mig, liksom någon där uppe just nu valt att sätta Janet inför prov och se vad jag riktigt går för. Men jag säger då bara, låt det komma! Ös på allt vad du har!!! Okej, senast idag satte jag mig ner på golvet och grät som ett litet barn samtidigt som jag ringde upp mamma för att bara vråla ut hur hopplöst allt med det här förbannade huset känns… Orsak? Jo, jag höll på att bygga ihop ett MALM lådskåp från Ikea, och även om jag följde ritningarna till punkt och pricka så spikade jag visst ändå fel och råkade lyfta lite opassligt så det uppkom en liten spricka på ett ställe. För stunden kändes det helt enkelt bara så frustrerande och eftersom det ju inte är det enda som gått snett på sistone så upplever jag att min toleransnivå är rätt så låg gentemot motgångar för tillfället.

Men vet ni, det är bara att stiga upp igen och sopa av sig skiten så bär det av vidare! Och vidare för mig är just i detta nu gymmet! Att lyfta lite skrot är för mig världens bästa terapi, och eftersom min koncentrationsnivå varit väldigt låg med allt som pågått under den senaste veckan kommer jag dessutom  slå ut mina aggressioner till det gamla LesMills BodyCombat programmet. Det nya som finns nedladdat på min dator får helt enkelt vänta tills det att kaoset i nya hemmet och i mitt huvud lite lagt sig!

High five!

Bröst är kroppsdelar…

…liksom armbågar och knän men av någon underlig anledning gives kvinnans mjölkproduserande fettkuddar konstigt mycket mer uppmärksamhet. I dagens avsnitt av Dynamiska duon tar vi därför upp dessa ”ting” som nästan kan liknas vid guds gåvor till denna planet.  Hur kommer det sig att dessa utbuktningar på kvinnokroppen får så mycket uppmärksamhet??? Dessutom har samhället lyckats måla upp en hel massa ideal kring bröst, alltså deras form, storlek och ”nivå” på kroppen, vilket än en gång resulterat i att det som är naturligt sällan är ”det rätta”, och med naturligt menar jag alltså att ingens bröst ser likadana ut.

I mångt och mycket gives det en bild av att stora fylliga bröst skulle vara definitionen på kvinnlighet, vilket bland annat fått mig att stundvis stå framför spegeln och studera mina små med skepsis. Jag hör nämligen själv till den gruppen av kvinnor som utan problem kan täcka mina med endast en hand! En kan ju fundera hur det kommer sig att så många kvinnor upplever sig vara missnöjda med sina egna bröst? För inte nog med att en antingen har för små eller för stora bröst eller kanske att de hänger lite opassligt (kanske höger litet mer än vänster), dessutom är höger och vänster bröst kanske olika stora… LIKSOM DET VORE NÅGOT KONSTIGT MED DET!?!?

Okej, om jag själv fått välja skulle jag givit mig två vänster bröst eftersom jag själv föredrar mitt vänstra (jätte viktig information, I know, LOL!!!)… Men folket, det är väll ingen nyhet att höger och vänster kroppshalva inte ser exakt likadana ut? Eller?

Detta och mycket mer diskuterar jag och Silje i dagens avsnitt av Dynamiska duon. Intresserad, eller annars bara nyfiken, var då så god och lyssna på avsnittet här.

Lets talk about BOOBS baby!!!

Hjärnan på standby…

…är en rätt bra beskrivning på denna söndags status för min del. Jag vaknade kring kl.8 söndagen till ära, steg upp och fixade till morgonmål, åt min frukost… Och där satt jag sen vid köksbordet och stirrade tomt framför mig. Kan väll nästan säga att det blåste korsdrag i öronen på mig!

Jag gjorde ett försök att ta mig till gymmet under förmiddagen för att kanske få lite ordning på tankarna. Själva gymträningen blev det dock inte mycket av eftersom jag såväl hade enorma koncentrations-svårigheter som brist på energi. Det har minsann varit ena hektiska veckor på sistone, vilka jag också beskrev i mitt förra inlägg, alltså har både sömn och kosthållning kommit att lida betydligt. I mitt huvud har tankarna dominerats av funderingar kring huset och den så efterlängtade flytten som verkligen kommer äga rum under den kommande veckan.

Även om jag tidigare varit så strikt inställd på att allting i husets nedre våningen måste vara klart in i minsta detalj innan flytten sker har jag nu slopat de principerna och kör istället all in för att flytta så snart som möjligt. Dagarna alltså bara flyger förbi, och det värsta är att jag inte ens träffat Silje sen första maj!!! WTF!!!??? Tur så har vi inplanerat träff för inspelning av den kommande veckans avsnitt av Dynamiska duon imorgon kväll!

Men jo… Då en har mycket på G påverkas såväl sömnens kvalitet som kosthållningen. Jag som annars inte drömmer nattetid har under den senaste veckan haft drömmar av alla de slag som gjort att en vaknat och konfunderat försökt lista ut ifall det verkligen varit en drömm eller verklighet. Finurligt nog har till och med jag glömt bort mig med att äta som annars har som en inbyggd klocka att vara hungrig var tredje timme… Och en kan ju tänka sig vilka kostvalen blivit då hungern sedan slagit till och jag förvandlats till hangry Janet… Tålmodighet är en egenskap som absolut inte existerar vid sådana stunder!

Kan bara konstatera att denna fas är en del av livets många kontraster! Visst känns det aningen jobbigt för stunden men strunt samma, det är övergående. Elämä on helt enkelt!

”Lifvet” just nu… 

…är fyllt av husrenovering och arbete. Seriöst, inte mer än så faktiskt. ”Nej men vad kul” tänker säkert någon nu, för husprojekt är ju skitkul… nooooooot!

Till sanningen hör att detta projekt varit alldeles för långdraget enligt min mening… Orsak? Det lämnar jag oskrivet. Huset blev hur som helst i vårt ego i november 2015 och ännu då var känslorna kring ”jag är husägare” rätt upprymda och spännande och mina visioner kring renoveringen bara fladdrade kring huvudet på mig liksom glittrande färgglada fjärilar… För att sedan enkelt beskriva verkligheten så har känslorna kring huset varvat mellan allt från euforisk lycka och det att huset mer liknats vid en böld i r*ven… Honestly!

Okej… Alla vet vi att ens drömmar inte alltid kan gå i uppfyllelse vid sådana här projekt! En stor orsak är såklart ekonomin… alltså hur mycket money är en redo att satsa. Dessutom är det inte alltid möjligt att förverkliga visioner eftersom det bara faktiskt inte går! Fantasi är fantasi, verkligheten är en annan. Men största orsaken är självklart den att en inte är ensam om att ta alla beslut… Även om jag kan medge att jag i mångt och mycket nog stått föt besluten då jag upplevt min röst väga mer än sambons… Sådana gånger som jag till och med av ren barnslighet kunnat dra till att Molgan nog håller för min röst han (jag skojar inte, utan menar faktiskt Alfons Åbergs fantasikompis)…

Det har varit många stunder av tandagnisslan då allt bara känts hopplöst, liksom ”det där förbannade skitet” aldrig kommer bli klart. Små saker som kunnat ta evigheter att genomföra… Stunder då jag tappat humöret på min sambo… Stunder då jag tappat humöret på min familj som varit med och hjälpa från dag ett… Stunder då jag tappat humöret på allt och alla som funderat hur går det med huset och har ni inte flyttat redan????!

Men vet ni vad! Det är just det som är ett husprojekt!!! Det att ens nerver sätts på prov, det att ens relationer testas till dess gränser… Det är det som är det egentliga husprojektet! Att renovera eller bygga ett hus är inte särskilt svårt bara en är tålmodig och är omgiven av människor som vet och kan, dock är det samarbetet speciellt med ens nära och kära som är den största utmaningen. 

Till min stora glädje har vi nu äntligen ändå nått så långt att vi kunnat börja flytta in… Eller rättare sagt jag beslöt att nu i helvetet flyttar jag fastän allting inte riktigt är klart ännu. Sommaren är på intåg i sommarstaden Ekenäs och jag bara längtar efter spontana kvällar med terrass häng och andra kuligheter. Sådana småsaker är stora fröjder för någon som hittills under några år bott avsides på landsbygden.

Så riktigt snart flyttar även jag mitt arsel till huset och projekt ”övre våningen” kan börja… Hurra! Eller hur var det nu igen…(Känn ironin!)

Fysisk styrka ett utseende?

Vänster: Naturlig / Höger: Försök till flex

Eftersom jag för en tid sedan delade bilderna på mig här ovan på instagram tänkte jag att jag även kunde bjuda på mig själv och blotta mig lite grann här på bloggen också. Varför jag så gärna vill dela med mig av dessa allt annat än tillgjorda bilder är för att visa vem jag faktiskt är rent fysiskt. En kan väll nästan kalla det den halvnakna sanningen!

Javisst, liksom säkert många redan vet är jag en av många tränings entusiaster som älskar att hålla igång fysiskt med alle handa aktiviteter, varav styrketräningen under några år varit mitt största intresse. Inte nog med det, träningen spelar dessutom en mycket stor roll i mitt jobb (såväl fysioterapi som personlig träning) som dessutom är mitt absolut främsta intresse. För mig betyder alltså träningen (och framförallt styrketräningen) så mycket mer än den där oändliga strävan efter utseendemässiga resultat, något som kan få många inom samma bransch att höja på ögonbrynen. En stor orsak är självklart mitt mindre sunda förflutna (läs: Kroppsfixering) men även min mångsidiga kunskap angående människokroppen som jag kommit att samla på mig längs med åren genom erfarenheter, jobb och studier. Träning för mig är nämligen bland annat källan till avkoppling, stresshantering och inre lugn, samtidigt som det även är stärkande för kroppen, fungerar skadeförebyggande och med rätt portionering dessutom bidrar till att hela skador. De där utseendemässiga resultaten kommer helt enkelt på köpet, och är såklart även beroende av ens kosthållning.

Vad beträffar bilderna kan ni säkert se att jag trots mitt aktiva tränande och mina sunda matvanor ändå inte ”är ägare av” exempelvis några väldefinierade magrutor. Inte ens då jag försöker flexa (bilden till höger) kan en skymta några magrutor! Är detta ett tecken på att jag inte äter sunt nog eller tränar tillräckligt… Kan den där bruden på bilden verkligen lyfta 140 kg då en inte kan skymta en endaste väldefinierad muskel??? Eller spelar verkligen det där utseendet så stor roll då det kommer till styrka och hälsa?

Jag vill med bilderna påminna er om att en persons fysiska styrka inte är beroende av hur väldefinierade muskler en har. Alla har vi olika genetiska och fysiska förutsättningar alltså har endel lättare för att bygga muskler och bränna fett än andra. De resultat någon kan uppnå på tre månader kan innebära dubbelt längre kämpande och större insatser för någon annan. Då det kommer till synliga magmuskler är det inte kanske ens möjligt för alla (åtminstone inte brudar) att ”få fram dem”, ingen skillnad hur mycket en än försöker pina de där armade absen på gymmet eller hemma. Själv är jag just en av dem som aldrig ”hittat mina” fastän jag i mitt tidigare liv gjorde ett och annat tappert försök, något som jag idag inte längre bryr mig om att ödsla min dyrbara energi på. Eftersom jag lyfter så tungt som jag lyfter i marklyft utan att behöva spänna på mig ett åtsittande bälte som hjälp för att aktivera (eller snarare ersätta) korsettens muskulatur är jag mer än säker på att jag har magmuskler så det räcker… Även om de inte syns på ytan! Dessutom fokuserar jag främst på den djupa magmuskulaturen (bålen) i min träning framom den ytliga, vilket också kan vara en orsak till att rutorna lyser med sin frånvaro.

Hursomhelst så anser jag inte fysisk styrka vara någon viss typ av utseende utan kan snarare mätas i mängden vikt en kan lyfta, dra eller pressa med antingen rå styrka eller god teknik och bålstabilitet, en stor skillnad på utföranden som jag kommer beskriva i ett senare inlägg! En bör dessutom vara medveten om att träning för en starkare kropp och träning för att forma kroppen är två helt olika målsättningar och lägger olika krav på såväl kost- som träningsupplägg. Amen!