Tough Viking Kaisaniemi 2017…

…är avklarat och här sitter jag idag och skriver med lindriga krigsskador. Aningen styva skuldror och lite blåmärken här och där men i det stora hela inget värt att pirra över så att säga.

Igår delade jag med mig av mina tankar och funderingar kring årets race på instagram då jag var rätt så besviken på mig själv i mångt och mycket. Nu, efter en hel del sömn och energiintag, är jag däremot inte lika missnöjd över min prestation längre. Liksom de tre föregående åren gick jag och mitt team ju faktiskt in för loppet att ta oss igenom banan och ha kul på vägen, ett mål som vi lyckades uppfylla! Trots ett evigt ösregn som höll oss nerkylda från början till slut då det öste ner såväl innan start som vid start och hela loppet igenom så avklarade vi kilometer efter kilometer med en hel del skratt, skämt och slö humor i behåll.

Varför jag igår kände mig lite nere efter loppet tror jag bestämt var orsakat av en allmän trötthet som tyngt mig hela veckan innan. Känslan av att en förkylning lurat kring hörnet men aldrig brutit ut ordentlig. Således har det varit litet av en kamp att sköta jobbet då en känt att en bara skulle vilja sova 24/7.

Jag kom även att slås av en enorm förvåning då jag gick in för det första vattenhindret i racet men blev tvungen att vika åt sidan då jag med vattnet över brösthöjd började hyperventilera och kände att kroppen bara låste sig i en typ av panikångestkänsla. Förra årets upplevelse som ni kan läsa om här hade tydligen rotat sig så kraftigt inom mig att min kropp genast började protestera då jag närmade mig en liknande situation, något jag inte alls var beredd på. Detta gjorde alltså att jag valde att avstå från superslide hindret som förra året givit mig en ”nära på att drunkna”-upplevelse trots att säkerheten kring hindret var rejält förbättrat detta år. Envis som jag är rammade jag ändå in i de övriga vattenhindren med sambon vid min sida som fick se till att jag även skulle komma upp från vattnet ifall min kropp skulle bli helt i chock. Det blev alltså en hel del av hyperventilering och känslor av panik  vilket var det som kom att äta musten av mig under loppet, men ändå sitter jag här idag med bästa energin under hela denna vecka. Tror bestämt min kropp behövde lite omskakning trots allt!

Ifall jag kommer delta nästa år är fortfarande ett frågetecken… Känner att jag i så fall verkligen vill lägga lite högre mål inför loppet och faktiskt träna för att stärka mina svagheter. Därtill skulle det vara häftigt att sträva efter att klara banan inom en viss tid för att verkligen pressa sig själv till max men ändå ha kul på vägen… Vi får se!

Här en bild av vårt team från igår! Hamstern med flätor det är jag, haha! Just efter att vi passerat mållinjen och fått vår medalj tryckte jag in en hel proteinstång i munnen eftersom jag vid detta skede var så fruktansvärt hungrig! Plötsligt stod vi framför kameran och det var nätt och jämt så jag hann stänga munnen innan fotografen meddelade att han var klar med oss… Tack för det sa jag och fortsatte tugga!

21558537_1441730869280537_2119460061886739003_n

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s