Att mista någon nära…

…är något som en aldrig kan vara väl förberedd på. Då jag på tisdagsmorgonen fick ett samtal av min mor med beskedet om att min morfar somnat in samma morgon var min reaktion till en början förstående, för jag var ju väl medveten om vår gamle mans läge och hälsa. Liksom ålderdomen drabbar alla hade även han som genom hela sitt liv hållit sin skyddsängel sysselsatt till slut fått kasta in handduken, 90 år gammal.

Efter det att vi med mamma bytt några ord avslutade vi samtalet och jag återvände till mina morgonsysslor, fullt inställd på att bege mig iväg till jobbet, ingen tvekan om saken. Efter ca 15 minuter av småsysslor går jag in i badrummet, sätter tandkräm på min tandborste och börjar borsta tänderna, blicken hela tiden sänkt. Plötsligt kommer jag på mig själv med att inte vid något skede efter samtalet med mamma mött min egen blick i spegelbilden, så jag tittar upp och ser mig själv rakt i ögonen i badrumsspegeln.

Det kändes liksom en explosion av känslor inom mig och sorgen jag kände var obeskrivlig samtidigt som jag kände en lättnad över att han äntligen fått lägga sig till ro… Men oberoende så var han nu borta, han som alltid funnits där, något som jag fastän jag förstod ändå hade så svårt att acceptera just där och då i den stunden! Ett liv hade tagit slut, slocknat, liksom någon blåst ut ett ljus…

Jag fixade alltså inte hela arbetsdagen… Visst gjorde jag ett tappert försök trots omständigheterna eftersom the show must go on (sägs det), tog emot några klienter, men kände hur mitt sinne bara vägde mer och mer. Från att samlat kunna diskutera med utomstående angående det skedda bröt jag i nästa stund samman med känslor och tankar som dalade såväl högt som lågt… Plötsligt kretsade alla ens tankar kring döden och mystiken kring vad det innebär. Hur kan ett liv plötsligt bara ta slut?

Jag vill hursomhelst tro att det finns ett liv efter döden, om inte på denna planet så någon annan stans i universum. Två dagar efter min familjs förlust känner jag mig milt omtumlad, överkörd, upphängd och nedsläppt… Fortfarande kommer känslorna stundvis över mig som höga hus och då vill jag bara försvinna och omge mig med tystnad och ensamhet samtidigt som jag ändå vill tala om det skedda. Har trots allt kommit så långt i denna process att jag nu kan skatta mig lycklig som såhär länge fått ha kvar den äldre generationen, inte bara i barndomen utan även i mitt unga vuxna liv.

Älskar den här bilden av min morfar och mitt gudbarn (storebror i mitten) på hans 90 års dag 25.12.2016  ❤ Trots svackande minne och många långa stunder av att vara ”mindre närvarande” var denna ”tumning” en stund av fullkomlig närvaro från hans sida. Vila i frid morfar Jöns!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s