Kroppsfixering

I denna stund då jag skriver det här inlägget har jag nyss kämpat mig upp från sängen för att som nästa stationera mig i soffan. Kan inte påstå att jag skulle känna mig något friskare idag än igår, men har en viktig historia som jag bara måste få dela med mig av till er just precis nu! En kan kanske fråga sig varför just precis nu, och det är väll i detta skede jag bör berätta för dem som inte redan vet att jag och min partner in crime Silje har startat en egen podcast, Dynamiska duon – i ärlighetens namn. Vi har vid det här skedet spelat in två avsnitt, varav det andra lades ut offentligt idag med ett innehåll där vi båda öppnar upp oss angående allt annat än njutbara tider från våra yngre år. Detta är en del av våra historier som vi aldrig tidigare kommit ut med offentligt,  och vid det skedet då vi spelade in avsnittet yttrade vi oss också om sådant som vi, trots vår långa vänskap, inte ens visste om varandra. Så kort och gott kan en väll konstatera att trots att vi lyckades hålla oss från tårar under själva inspelningen så var ämnet i sig mycket känsloladdat…

Det var på måndagen vi träffades med Silje för att tala om livets allvarligheter och minnen från förr. Vi hade redan innan bestämt att temat för vårt inlägg skulle vara kroppsfixering,  något som lätt tar oss tillbaka till tiden under lågstadiet och högstadiet. Detta är tider som vi blickar tillbaka på med en viss känsla av ångest i bröstet, detta fastän vi i detta nu har kunnat lägga mycket bakom oss och kan konstatera att vi kommit långt sedan dessa mörka tider och inte låtit det som försiggick då definiera oss som de personer vi är idag. Så med detta nämnt vill jag nu i text berätta min historia för att tydliggöra saker och ting!

Av vuxna har jag alltid beskrivits som en envis målinriktad flicka med temperament allt sedan småbarns ben, något som ju kanske inte riktigt passar in på den lilla osäkra flicka som jag själv minns mig vara. Jag kommer ihåg att jag ville allt och alla väl och ville vara alla till lags i min omgivning,  och för mig föll det ytterst oväsentligt hur någon annan såg ut eftersom jag i min uppfostran fått lära mig att vi är alla olika och det är absolut inget fel på det! Men detta var något som för andra barn i lågstadiet tydligen inte var lika självklart eftersom det vitt och brett kastades kommentarer angående andra jämnårigas utseenden…

Jag tror der var efter tredje klass då jag sköt i längd i lågstadiet och kom att bli längst i klassen av såväl pojkar som flickor. Inte nog med det, jag kom även att utvecklas mycket snabbare än alla andra vilket gjorde att jag i tidigare skede än de andra flickorna började få lite bröst och redan på femte klass kom jag att få min första mens vilket gjorde att hormonerna spelade på för fullt och dessutom gjorde mig mycket känslig och hade svårt att stå emot alla otrevliga kommentarer angående hur jag såg ut. På de årliga hälsogranskningarna hos skolans hälsosyster fick jag alltid höra att jag visst var lite på överkant då det kom till vikten utgående från den där kurvan kallad BMI (Body Massa Index), och i jämförelse med mina andra klasskamrater vägde jag massor… Eller,  det var i alla fall så som de andra barnen fick det att låta eftersom det var så viktigt att jämföra varandras vikt, skit i längden liksom… Och för att inte glömma en viktig detalj! Jag hade ju dessutom fräknar vilket gjorde mig än mer udda och bäddade för ytterligare påpekanden. Min bild av mig själv från lågstadiet är att jag skulle varit en liten tjockis, men då jag ser på fotografier av mig själv från den tiden ser jag en flicka i normal storlek i förhållande till hennes längd…

Det var sommaren mellan lågstadiet och högstadiet som mitt destruktiva beteende mot mig själv påriktigt tog fart. Jag var vid det här skedet så trött på att vara den längsta, tjockaste (som jag vid detta skede såg mig själv vara) och tyngsta… samt fräknigaste. Jag började promenera massor, jag blev mer medveten om vad jag åt och fräknarna försökte jag bleka med citron saft i solljus  (för det hade jag läst från tidningen Frida att skulle fungera). Jag trodde mig leva hälsosamt,  men i brist på kunskap och borttappad i allt vad medierna försökte tuta ut angående vad som var och inte var hälsosamt resulterade i ett ytterst bristfälligt näringsintag. Hela mitt liv kom att kretsa kring vad jag kunde och inte kunde äta, och behovet av att ständigt motionera för att förbränna det en hade ätit för att det i misstag inte skulle sätta sig någonstans på kroppen med resultatet att jag ändå aldrig var nöjd med det jag såg på varken vågen eller i spegeln. Jag var fängslad i ett kontrollbeteende och inlåst i en egen bubbla dit jag inte släppte någon annan, inte heller de som stod mig närmast …

Det är kanske i det här skedet som du som läsare funderar hur ingen ingrep i mitt så sjuka beteende… Visst försökte folk närma sig mig och få mig att förstå att allt inte låg rätt till,  inte minst min mamma och också Silje som kom att vara min bästa vän då detta försiggick,  men jag var helt enkelt inte mottaglig och reagerade snarare med ilska för att försvara mig själv ifall någon försökte ta det hela till tals… I många fall försökte det hela också skämtas bort och exempelvis min bror som kanske inte riktigt förstod allvaret i det hela gjorde som vilket annat syskon som helst skulle göra och retades lite med kommentarer som du ha nog blivit lite fet nu hördu syrran de gånger som vi stred, liksom syskon gör. Men jag klandrar inte honom för det eftersom jag vet att det jag led av då var något som ogärna skulle diskuteras och något som det ej heller gavs information om i skolorna alltså var det litet som om sådana sjukdomar inte existerade. Hemma framstod jag dessutom som mycket stark och självmedveten i ett försök att dölja det sköra miserabla jaget som gömde sig bakom denna sköld,  så även i de tiderna då jag började inse att det här beteendet hos mig måste få ett slut eller så kommer det kunna sluta riktigt illa… För konstigt nog så visste jag hela tiden att jag inte var frisk, men jag visste inte hur jag skulle ta mig ur denna onda cirkeln som detta kontrollbeteende hade låst in mig i.

Det var på åttonde klass som jag påriktigt insåg att jag måste få ett slut på detta beteende,  detta eftersom min mens hade uteblivit i närmare ett år. Jag vet att jag vid detta skede började öppna upp mig mer och mer för min mamma fastän jag inte minns våra diskussioner, mycket från denna tid är som dolt i en tjock tjock dimma för mig. Skulle vilja minnas att vi tillsammans med mamma kom överens om att jag skulle besöka skolans hälsosyster för att få hjälp den vägen till att bli frisk, så jag bokade en tid och besökte henne. Där hade jag tagit mod åt mig och hur förnädrande det än kändes satt jag mig ner vid hälsosysterns bord, 13-14 år gammal som jag var,  och öppnade mig angående mitt beteende, min sjukdom, och väntade mig få hjälp för att tillfriskna,  men ack nej. Då plockades den än en gång fram, den där förbannade BMI tabellen som förföljt mig redan i lågstadiet. Enligt den var jag nu normalvikt, fastän jag satt där 168 cm lång och vägde 56 kg… strunta nu i att mensen uteblivit närmare ett år och att flickan såg allt annat än frisk ut…

Hur som helst så lämnade jag tydligen rummet fast inställd på att bli frisk, och det blev jag. Visst, det gick inte i en handvändning och med ens som en tyckte sig har tagit tio steg framåt så hade en plötsligt tagit fem steg bakåt igen, och så fortsatte det ännu genom hela gymnasiet.  Gymnasiet kom ändå att bli min vändpunkt eftersom jag intresserade mig massor för människans biologi, hälsokunskap och psykologi och på det viset lärde mig mer om människan och människokroppen. Det var här jag fick de slutgiltiga redskapen som jag behövde för att hela mig själv och det var där och då jag under en lektion i hälsokunskap som behandlade ätstörningar själv lade fingret på mitt förflutna och kunde ”diagnostisera” mig själv som en föredetta ortorektiker. 

Detta blir nu andra gången jag delar med mig av denna historia offentligt eftersom första gången kom i form av ett podd avsnitt. Jag har länge känt att detta är något som jag gärna vill berätta för omgivningen,  främst eftersom många har en bild av mig som att vara en stark självständig kvinna som från livets början alltid gått framåt med bestämda målinriktade steg. Liksom den jag är idag skulle vara den jag alltid har varit, som om ens öde bestäms enligt vad var och en har haft för start i livet. Den självbild jag har idag är allt annat än den självbild jag hade då jag som ynklig 13-14 åring satt inne hos hälsosystern och talade om mina problem.  På den tiden var det nätt och jämt så jag stod ut att se mig själv i spegeln eftersom jag alltid hittade ett nytt fel hos mig själv och mitt utseende. Idag är jag 170 cm lång och väger 72 kg, enligt BMI skalan på gränsen till övervikt, tro det eller ej. I dagsläget vet jag dock bättre och vet att dessa siffror och standardvärden hör helvetet till och det är absolut inte dom som definierar mig som person. Huvudsaken är att en mår bra och, viktigast av allt, är medveten om att det inte är det där utseendet som avgör hur var en kommer klara sig i livet!

To be continued…

Annonser

4 thoughts on “Kroppsfixering

  1. Word! ❤ styrkekramar och respekt att du vågar officiellt "komma ut" med detta alltid-lika-aktuella ämnet. Skolans hälsosystrar och läkare borde alltid ha en fortbildnings-kurs i hur man ska bemöta unga angående kroppsbild och hur deras uttalande och kroppsspråk påverkar barnet/ungdomen i mottagningsrummet.

    Liked by 1 person

  2. Janet det var en mycket bra text. Jag vet ju en del. Kommer ju ihåg vår senaste träff då berätta du om din sjukdom och vad ni hade för planer men att du kom ut med det offentligt är mycket strongt gjort. Ni gör ett fint jobb nu med det . Har en släkting som hugger på mig och min dotter om vikten så jag vet hur det känns Lycka till med podden och kram

    Gilla

  3. Ping: Fysisk styrka ett utseende? | Janets hälsopepp

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s